Naftamack i Visby

Jag fick det här fina fotot skickad till mig av Birgitta Svensson i Solna. Det är Naftasyndikats bensinmack i Visby på 1930-talet. Den macken har en intressant historia. Stationsföreståndaren Emil Appelquist hamnade i ordentligt gräl med min morfars far Einar Kruse (som var ekonomidirektör på Naftasyndikat). Einar anklagade då Appelquist för bedrägeri och lyckades få honom häktad i tre dagar. De ville sig dock inte bättre än att Appelquist frikändes och Einar dömdes till 40 dagsböter á 15 kronor för falsk angivelse.

Detta är ett av många exempel på hur man hanterade personalpolitiken på Naftasyndikat. I boken finns ett helt kapitel med en rad exempel på det maktmissbruk som pågick på Naftasyndikat. I moderlandet, "arbetarstaten", Sovjet hade det förstås blivit nackskott för Appelquist, men hos Stalins svenska dotterbolag blev det tre dagar i kurran innan stadsfiskal Ullman i Visby satte den oskyldigt anklagade på fri fot.

60 år sedan Einar Kruses död

Idag är det exakt 60 år sedan Einar Kruse dog. Han var min morfars far och är huvudpersonen i Naftasyndikat. I mer än fyra årtionden var han blint lojal med bolsjevikiska läran, den diktatoriska staten och det kommunistiska partiet. Den 22 april 1960 somnade han in på en brits på Sankt Görans sjukhus i Stockholm. Dödsorsaken var cancer i bukspottskörteln.

Skål för den gamle tjuven!

Einars dödsruna i Ny Dag. Foto från boken

Recension i Aftonbladet

Nu har också Aftonbladet recenserat Naftasyndikat. Kultursidan närmare bestämt. Det är Carsten Palmær som har läst boken, och han gillar den inte. 

Jag har inte för avsikt att gå i svaromål på recensioner, men kan konstatera att skribenten är mer intresserad av att raljera över min person än att reflektera kring bokens innehåll. 

Inte heller har jag något intresse av att diskutera Carsten Palmær, men jag noterar att han är son till Gustav Johansson som omnämns i Naftasyndikat. Johansson var en av Einar Kruses närmaste vänner, och han skrev dödsrunan över Einar i partitidningen Ny Dag 1960. Han höll också i Tekla Kruses begravning 1963. Och anmälarens mor, Eva Palmær, var nära vän till min morfar Kjell. Men detta nämns inte med ett ord i texten i Aftonbladet. Kultursidan och skribenten har uppenbart inget intresse att redovisa detta för läsarna. 

Palmær menar att man inte kan lita på uppgifter i Säpos arkiv. Som stöd för detta hänvisar han till hans mors säpoakt. Om han läst den akten skulle han se att Eva och min morfar Kjell samarbetade aktivt i styrelsen för svensk-sovjetiska vänskapsföreningen i Stockholm under 1950-talet. De var de två mest drivande i föreningen och satt i styrelsen tillsammans. Inte heller detta nämner Palmær. 

Artikeln kan läsas här.